Så enkelt för normalstörda barn, så svårt för barn med språkstörning, autism och andra NPF-störningar, är det att besvara frågor. När vi började med Kommunicerande Samspel så var en av lärdomarna att sluta ställa frågor. Det är oftast så vi kommunicerar med barn - genom att ställa frågor och få svar. Hur var det i skolan i dag? Hur gick det med kompisen som du kommit ihop dig med? Vad ska ni göra på Idrottsskolan nästa gång? osv, osv.

Med barn som Jonathan så får du ofta inget svar. Dels är ofta frågorna för långa med mycket ord, samt svåra att besvara. Vad är det tänkt att man ska svara på  hur var det på skolan i dag? Bra, säger de fåordiga. Vi som bara har pojkar vet att vi inte får så mycket svar på det överhuvudtaget - vi får vara glada om vi får reda på vad de har för läxa till på fredag.

Barn som Jonathan kanske till och med vänder dig ryggen till eller går därifrån när du frågar - omöjliga frågor utan möjlighet att svara... Så därför är frågor meningslösa i viss mån.

Nu har Jonathan kommit så långt i sin utveckling att vi har börjat så smått med frågor (korta frågor med ja och nej-svar) och vi får svar. Vi får till och med svar på uppmaningar. -"Kom och ät!" bemöts nu med -"Nej, jag vill inte ha pizza - annan mat!". Nu försökte jag med den förbjudna frågan i går - Vad har ni gjort på dagis idag? Och fick svaret - Lekt. UNDERBART!

Igår ställde pappa en fråga, såsom han inte heller gjort på länge - och fick svar. Det är otroligt, härligt och underbart - för att få svar så krävs det att Jonathan har uppfattat att vi pratar med honom, att han förstått vad vi frågar om  och kan avge ett svar. Och han gör det!

Från lycklig

Anna