Jag grät ikväll. Av både sorg men också tacksamhet. Vi har ett oändligt kapital av människor som ställer upp för oss och framför allt för Jonathan. Nu ställer sig även förskolepersonalen bakom oss och har skickat ett fantastiskt brev till verksamhetschefen och vädjar att Jonathans resurs ska få vara kvar.

De skriver bland annat att träningen (IBT) varit till stor fördel för Jonathans utveckling. De hävdar att detta till stor del beror på att de som skött träningen på förskolan känner Jonathan mycket väl och har lärt oss att läsa hans signaler och därigenom har ett bra samspel med Jonathan. Till hösten, skriver de vidare, kommer de att få cirka 10 nya barn på avdelningen. För Jonathan, med diagnosen autism, är det extra svårt att hantera så många nya kontakter. En person som känner Jonathan väl kan lättare vägleda honom.

Om resursen (M) slutar på förskolan så är det inte bara en förlust för  Jonathan och oss i personalen utan även för alla andra barn som lärt känna och ser upp till honom. (Min kommentar - han är oerhört uppskattad även av de andra barnen och personalen).

Tårögd Anna