I söndags var det dags.

Jonathan vaknade pigg som en lärka (vilket sällan händer på varken vardag- eller söndagmorgnar) klockan halvsju på söndagens morgon. -"Vi ska åka till Universeum!" Tack och lov fick jag sova en 45 minuter till innan han kom in och kröp ner hos mig, manade mig att kliva upp och sitta hos honom. Det kan man ju inte säga nej till... :-)

Vid halvtio-tio åkte vi mot Göteborg och Universeum. Det var, precis som idag, en regnig mulen dag. När vi nådde krönet innan Göteborg bredde ut sig nedanför backen, så slutade det regna. Vi såg kanten på regnmolnet, som i ett trollslag och i en ring strax utanför Göteborg bredde ut sig, men i Götet var det regnfritt och uppehåll.

När vi närmade oss Universeum gåendes, så såg jag vaksamt på Jonathan. Han bara skuttade glatt vid min sida. Så såg han hissen utanpå huset, den som går upp till ingången till  Universeum (den förhatliga ingången  med svarta stripes, där han panikade den gången för tre år sedan). Förvånat säger han -"Men den går ju långsamt snabbt?!". Vi ler mot honom och säger att den går ganska långsamt ja.

Efter att ha lagt in jackor och annat i ett skåp beger vi oss upp mot hissen. Det var här hans stress började förra gången, hur skulle det gå nu? Glatt trycker han på knappen för att få dörrarna att öppna sig till hissen. Vi kliver in och Jonathan vill hålla både mig och pappa i handen. Jag tar hans hand och sätter den på stången, visar att han kan hålla i sig själv och håller om honom med min andra hand. -"Wooohoooo!" ropar Jonathan när vi åker upp mot ingången.

Pappa och jag håller upp de svarta stripsen ordentligt så att Jonathan kan gå igenom. Vi tittar nervöst för att se minsta tecken på stress. Jonathan hukar sig ner och går igenom ingången. Då kommer röken - dimman och blixtar när man gå förbi i grottöppningen. Jippi, tänkte jag i mitt stilla sinne och bävar inför den kommande jordbävningen. Som inte kommer... Jonathan säger -"Atjo Prosit!" åt dimman, tittar något hukande på blixtarna, och hoppar ut bland de svenska fiskarna som är de första i vår väg.

Efter att ha gått igenom hela Universeum, även om det blev en mycket kort tur i det fuktiga och varma regnskogslandet så tar vi en fika. Glatt tuggande på en Piggelin ser Jonathan litet fundersam ut plötsligt. Han lägger huvudet på sned och frågar med sin lilla röst -"Kan vi gå en gång till?". Och det är klart vi, mycket nöjt leende, går en gång till genom  hela Universeum. Ser honom igen åka månstolen som drivs av tryckluft, och pappa och storebror fick ta en extra tur genom regnskogen - berättade att en apa gått över pappas arm.

Vilken fantastisk dag och vilken skillnad, enorm skillnad, från när vi var där sist, för tre år sedan!

Idag är jag hemma med genomförkyld Jonathan.

Kram på er

Anna