I torsdags var Jonathan på ett hemskt humör på morgonen. Ilsken som ett bi och allt var fel. Allt ändrade sig när vi kom till skolan. Hans härliga klasskompisar ropade på honom och sa hej. När jag gick, efter att ha försäkrat honom 10 ggr att jag skulle hämta honom 16.30, stod två av hans klasskompisar på varsin sida av honom och kramade honom. Den bilden har etsat sig fast i mitt sinne! De är fantastiskt gulliga med Jonathan och låter honom vara med på det sätt han kan!En och en halv timme senare ringde hans assistent och sa att han spytt så jag fick komma och hämta honom! Säg den lycka som varar... Jag skulle ha gått på kommunikations-mässa på eftermiddagen och lyssnat på bl.a Dart från Göteborg, men jag får väl ta igen det något annat år ;-)Kram alla och ha en bra dagAnna