April är Autism Awarness Month, alltså månaden när vi ska uppmärksamma autism. Enligt de senaste rönen är ration i USA nere på 1 barn på 88 som får autism:

http://www.cdc.gov/media/releases/2012/p0329_autism_disorder.html

För att uppmärksamma den här månaden vill jag berätta  litet  om vår prins som har autism!

  Jonathan sista året på dagis firades på sin födelsedag

Kram

Anna

I början av veckan så berättade Jonathans assistent att förra veckans sjukdom (rejäl förkylning med feber som däckade Lilleman) gjort att han tappat en del i skolan. Därför har han kört bordsträning den här veckan extra med honom.

Idag har de testat hur många ord han kunde läsa på  en minut. 23 ord på  en minut?! Låter  inte det fantastiskt bra för en första-klassare med autism?? Dessutom berättade assistenten att han skulle klarat fler om han låtit bli att kolla klockan så många  gånger ;-) Jag blir så stolt!

I övrigt har det  varit en jobbig vecka för Jonathan och för mig. De skulle på en show som Kulturskolans elever hade i teatern i tisdags. Måndag kväll var superjobbig, och innan jag fick veta att det  var showen som var problemet. Jonathan sa att skolan var tråkig, att han hade ont i magen, att han var sjuk, att en kompis varit dum men till slut så kom det fram att  det var showen som var problemet. Jag visade honom ett klipp på  You Tube och efter ca 1,5 timme så lugnade han ner sig när jag visade att jag lade ner hörselkåporna i ryggsäcken. Det är inte alltid lätt att få fram vad problemet är. Jag bad lärare och assistenten nästa dag att berätta för honom inför nästa  gång. Men givetvis hade han inte visat något av gårdagens upprördhet varken på skolan eller showen, så de undrade om jag hade problem med honom istället... Kul... Synd ibland att  han  inte visar något av den sidan på  skolan så de förstod vad jag menade, å andra sidan får man vara glad att han känner sig tillräckligt trygg med mig och oss att kunna prata om vad som  faktiskt är fel (efter en bra  stunds lirkande dock).

Kram alla

Anna

TILL ALLA ER SOM LÄSER DEN HÄR BLOGGEN

ETT STORT TACK!

Nu är Bloggboken publicerad på Vulkan.

Den är baserad på inlägg från den här bloggen, de flesta inlägg mellan åren 2008 och 2010, med en sammanfattning över Jonathans utveckling på slutet. För er som läser den här bloggen så FÅR ni en elektronisk version av boken av mig. Det är boken i PDF-format, inlaga och omslag. Det enda ni behöver göra är att maila mig på jonathanmamma@hotmail.com, ange koden "Bloggläsare" och din mailadress så kommer en elektronisk version av boken till just DIG! 

(vill du gärna ha den i pappersformat så går den att beställa på Vulkan:

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=57012 )

Tack alla för ert stöd, för era kommentarer, för era frågor!!!

KRAM på er - ni förgyller min dag!  

Anna

I söndags var det dags.

Jonathan vaknade pigg som en lärka (vilket sällan händer på varken vardag- eller söndagmorgnar) klockan halvsju på söndagens morgon. -"Vi ska åka till Universeum!" Tack och lov fick jag sova en 45 minuter till innan han kom in och kröp ner hos mig, manade mig att kliva upp och sitta hos honom. Det kan man ju inte säga nej till... :-)

Vid halvtio-tio åkte vi mot Göteborg och Universeum. Det var, precis som idag, en regnig mulen dag. När vi nådde krönet innan Göteborg bredde ut sig nedanför backen, så slutade det regna. Vi såg kanten på regnmolnet, som i ett trollslag och i en ring strax utanför Göteborg bredde ut sig, men i Götet var det regnfritt och uppehåll.

När vi närmade oss Universeum gåendes, så såg jag vaksamt på Jonathan. Han bara skuttade glatt vid min sida. Så såg han hissen utanpå huset, den som går upp till ingången till  Universeum (den förhatliga ingången  med svarta stripes, där han panikade den gången för tre år sedan). Förvånat säger han -"Men den går ju långsamt snabbt?!". Vi ler mot honom och säger att den går ganska långsamt ja.

Efter att ha lagt in jackor och annat i ett skåp beger vi oss upp mot hissen. Det var här hans stress började förra gången, hur skulle det gå nu? Glatt trycker han på knappen för att få dörrarna att öppna sig till hissen. Vi kliver in och Jonathan vill hålla både mig och pappa i handen. Jag tar hans hand och sätter den på stången, visar att han kan hålla i sig själv och håller om honom med min andra hand. -"Wooohoooo!" ropar Jonathan när vi åker upp mot ingången.

Pappa och jag håller upp de svarta stripsen ordentligt så att Jonathan kan gå igenom. Vi tittar nervöst för att se minsta tecken på stress. Jonathan hukar sig ner och går igenom ingången. Då kommer röken - dimman och blixtar när man gå förbi i grottöppningen. Jippi, tänkte jag i mitt stilla sinne och bävar inför den kommande jordbävningen. Som inte kommer... Jonathan säger -"Atjo Prosit!" åt dimman, tittar något hukande på blixtarna, och hoppar ut bland de svenska fiskarna som är de första i vår väg.

Efter att ha gått igenom hela Universeum, även om det blev en mycket kort tur i det fuktiga och varma regnskogslandet så tar vi en fika. Glatt tuggande på en Piggelin ser Jonathan litet fundersam ut plötsligt. Han lägger huvudet på sned och frågar med sin lilla röst -"Kan vi gå en gång till?". Och det är klart vi, mycket nöjt leende, går en gång till genom  hela Universeum. Ser honom igen åka månstolen som drivs av tryckluft, och pappa och storebror fick ta en extra tur genom regnskogen - berättade att en apa gått över pappas arm.

Vilken fantastisk dag och vilken skillnad, enorm skillnad, från när vi var där sist, för tre år sedan!

Idag är jag hemma med genomförkyld Jonathan.

Kram på er

Anna

Idag  har vi efter tre dagars tjat från Jonathan åkt till Lek- och Buslandet. Det var  nu nästan två år sedan sist, och vilken skillnad. Jonathan sprang och  hoppade, åkte den jättefarliga rutschkanan med en stor krokodil som man skulle krypa upp  i och  åka nerför... En helt annan kille än  sist, när vi fick vara  med hela tiden, hjälpa honom ner för trapporna, han vågade knappt åka en enda rutschkana... Vilken utveckling på två  år!

Från senast när vi var där:

http://annahelena70.bloggagratis.se/2010/05/29/3043118-lek-och-buslandet/

På hemvägen åkte vi in på Landvetter, flygplatsen, för att förbereda litet inför resan till Turkiet om ett par månader. Kvinnan i informationen var jättegullig och svarade på mina frågor om läkarintyg för att få ta med  dryck, säkerhetskontroll m.m Hon ringde upp till säkerhetskontrollen och vi fick gå dit och kolla utanför och hur det går till. Jonathan kändes lugn och trygg hela tiden, busade med storebror och tittade när flygplanen lyfte utanför flygplatsen. Känns som att han vuxit på många plan vår son, och  det här är ett  i raden av dem. Nu ska jag sätta mig och författa litet till flygbolaget och se om vi kan få platser med litet mer benutrymme (och ev. specialmat - samt att vi tar med litet ifall att)... Förra gången satt han  och  sparkade i  sätet framför och det är inte såååå kul för den personen..

En i allt lyckad dag!

Kram alla

Anna

Jag håller just nu på med en bloggbok, dvs att göra en bok av den här bloggen. Det blir mellan åren 2008 och 2010 och inriktningen är Intensivträning och autism, liksom inriktningen har varit och är med bloggen. Min fråga är om någon av er har förslag på namn på boken. Mitt arbetsnamn just nu på bloggboken är "Livet Annorlunda!" Och om någon har ett bra förslag som blir bokens titel så belönas den med en "Jonathan-inte som andra barn?" - bok. Så var med och tävla och kom med förslag!

Kram på er

Anna

Så underbart det är, att se Jonathan utvecklas. Nu håller  vi på med uthållighetsträning (att inte ge upp utan försöka igen). Det är hans älskade Little Big Planet och  dessa svåra banor, men det är fortfarande att försöka igen och  igen som vi måste öva upp. De senaste två  veckorna har han börjat hämta sin storebror för att han ska hjälpa honom där det behövs två spelare. Och idag klarade han en bana som han försökt sig på  tidigare i veckan men inte klarat. Igår grät han när han inte klarade den IGEN. Och idag, med hjälp av storebror vid den svåraste delen av banan, så klarade han hela banan! -"Men mamma - den var ju inte så svår!" utbrast han nu!

Vilken underbar utveckling han gör. Igår var vi på Luftkuddeland ett par timmar och han klarade den höga klättringen - säkert 4-5 meter upp. http://www.luftkuddeland.se/VIDEO-FR-N-LUFTKUDELAND.html  Tack och  lov hade jag tre underbara killar  med mig som hjälpte honom hela tiden - hans storebror och hans kompisar. De var HELT fantastiska i att se till att Jonathan var med, att han  klarade det och bevakade att han inte gjorde sig illa. Det värmer ens hjärta när man ser det och vilka fantastiska personer dessa tre har vuxit upp att  bli. Det  sista Jonathan sa innan han lade sig var att han ville att vi skulle ringa dem om han behövde hjälp att klara banan i Little Big Planet. -"Kan vi ringa dem i telefonen mamma?" frågade Jonathan innan han somnade.

Kram alla

Anna

Roligt och pirrigt - bra artikel i Tidningen Föräldrakraft:

http://www.foraldrakraft.se/articles/b%C3%B6cker/de-b%C3%A4sta-tipsen-n%C3%A4r-du-s%C3%B6ker-v%C3%A5rdbidrag

Kram på er

Anna