Nu har jag gått på kurs på habiliteringens matskola, tre tillfällen. Det har varit en resa som fått positiva resultat. Varför går man då en matskola? Jonathan äter mat, men äter bara två rätter hemma och tre andra rätter på skolan. Förhoppningen är att han ska kunna äta litet mer varierat i alla fall. Därför anmälde jag mig till matskolan när det erbjudandet kom från habiliteringen. Jonathan är vad de kallar ett selektivt ätande, överselektivitet.

Vi har försökt att få honom att äta alla möjliga olika rätter, mycket som var samma som han äter i skolan och liknande det. Men inget har fungerat... Inte ens med bra förstärkning så har han velat prova något annat än det han äter varje dag.

På kursen fick vi vid andra tillfället dela upp oss i två grupper, en grupp där beteendet runt matbordet och mat var värsta problemet och så vår grupp där selektivitet var största problemet. Det var jättebra att få höra andras historier och hur deras barn fungerade. Ofta är det ju det som ger mest. När vi kom till mig och jag förklarade hur vi hanterat detta, såsom vi gjort vid IBT-träning hela tiden, så sa C, som ledde gruppen, att  vi kanske begärt för mycket av Jonathan. Att det var för stort steg att äta ny mat så att vi måste ta mindre steg.

Så första veckan hade jag en köttbulle på en tallrik bredvid hans vanliga mat. Inget annat. Vilda protester men jag sa bara lugnt att den  skulle stå där. Efter ett par dagar började jag förbereda honom på att till helgen skulle han äta av den. Och dagen innan gjorde jag förstärkningsschemat och förklarade idén.  Samtidigt förklarade jag att det gällde även om han bajsade på toaletten så fick han stickers. Då  åt han upp köttbullen och gick sedan direkt till toaletten och försökte bajsa!

Den här veckan äter han  en falukorvsskiva.

Kram till er alla från överlycklig

Anna

I går träffade vi Jonathans lärare som han ska ha i första klass. Det blev, en del tack vare min kära vänner på FB:s kommentarer och  stöd, ett positivt möte. Jag hoppas att den goda känslan stannar kvar. Läraren har erfarenhet av en annan elev som hon haft som hade autism dessutom! Hon var helt familjär med begrepp som arbetsminnesträning, talsyntes och andra hjälpmedel och hade en positiv inställning - inte bara till Jonathan utan även mot och med Jonathans resurs. Det kändes som om de redan inlett sitt samarbete. Hoppas nu att detta håller i sig.

I övrigt går det framåt  med mat och bajsande på toaletten, inte på pottan. Jonathan har nu ätit köttbullar till maten, två stycken varje dag och vid ett tillfälle spagetti till, varje dag sedan vi satte upp belöningstavlan (spelet). Varje dag har han gått på toaletten och bajsat, och även om det fortfarande tar emot (toaringen är av porslin och han tycker den är för kall - men vill ändå inte gå på  den andra toaletten - det här med att generalisera är inte vår son  så bra på direkt ;-) såsom många med autism).

I helgen ska jag öka insatsen och introducera falukorv (vilket han också äter på skolan - men inte hemma) till den vanliga maten. Vi får se hur det går.

På fredag är det  ännu en matskolekurs. Jag har fortfarande inte gjort hemuppgiften, men tänkte ta med mig belöningstavlan och visa istället :-) Jag har också frågat Jonathans resurs om jag kan få låna med mig den matdagbok han fört. Och det får jag ;-)

Kram allihopa från en glad och tacksam

Anna

Idag  var jag hela förmiddagen  på  Mat-skola på habiliteringen. Våra kära IBT-teamledare L och C höll i det hela och det var en genomintressant företeelse. Träffade också några trevliga mammor som det alltid är roligt att höra  om deras erfarenheter och  vardag!

L och C gick igenom olika svårigheter kring matsituationen och alla fick berätta om vilka svårigheter just deras barn har. Det var intressant att höra för det var allt ifrån att man inte kunde använda  bestick till att man åt allt inom räckhåll till att de åt väldigt litet eller - som Jonathan -  väldigt få rätter och med det ensidig kost. Det Jonathan har -  rädsla för nya rätter/mat överhuvudtaget  kallas för  neofobi. Man lär sig alltid något nytt bra ord för saker ;-) http://sv.wikipedia.org/wiki/Neofobi

Det var också många som hade problem runt matsituationen - alltså att barnen inte ville sitta och äta vid matbordet, ville sitta själva och äta eller dylikt.

Forskningen runt de här frågorna visade att 25 % av normalstörda barn och  mellan 48%-90 % av barn med autism har problem kring mat eller matsituationen.

På beteendeterapeutisk grund (intensivträningens grundlära) ska vi försöka komma åt de här problemen. Grundtesen är att OMGIVNINGEN påverkar matbeteendet  och kan ta ansvar för att förändra  den. Man ska svara på frågorna HUR gör barnet och VARFÖR? HUR svarar föräldern och VARFÖR? Sedan är tanken att man med positiv förstärkning och  försvagning av beteendet ska försöka förändra det "oönskade" beteendet.

Så vår hemläxa till nästa gång är att skriva ned en eller flera situationer kring mat som vi skulle vilja förändra - där vi ska ange Situationen, Vilket beteende som barnet uppvisar och hur jag själv och  andra i omgivningen  svarar på det. T.ex Mamma erbjuder Stina kyckling -> Stina biter sig själv i handen (av stress eller så...) -> Mamma tar bort kycklingen. Nästa gång ska vi komma till hur man gör för att bryta det här beteendet... Det här ska  bli intressant!

Kram på er från matstudenten

Anna

Idag hittade jag en bra motivation och pysselbok i tidningshyllan på ICA. En legotidning med gubbe!

Det här tror jag blir jättebra att jobba för och med! :-)

Så håll utkik i era tidningshyllor i mataffären ;-)

Kram

Anna

Jag har under senare tid försökt läsa in  mig på några andra metoder än IBT, just för  att hjälpa Jonathan vidare till nästa steg. En av dem är Son-Rise och här kommer  ett inlägg som är hämtat från deras grupp på Facebook där jag är med (sluten grupp) - länk ligger efter inlägget! Det är om hur man ska inreda ett lekrum, och där skiljer det inte så mycket från IBT i själva inredandet men "tänket" är annorlunda. Ett stort tack till Elisabeth som skrivit detta att jag fick dela med mig till bloggläsarna!

En mycket viktig del inom Son-Rise är betydelsen av barnets inlärningsmiljö.

Personer med autism har en helt annan känslighet via sina sinnen än vad andra har. Det innebär att saker som de ser, hör, och upplever på andra vis kan te sig helt annorlunda mot våra upplevelser. Det är svårt att veta hur de egentligen ser världen eftersom så få kan berätta, och det är dessutom väldigt olika då en del är mer känsliga för hörsel och andra för smak etc. Många med högfungerande autism har sagt att allting är väldigt rörigt. De kan säga att det är ”rörigt i huvudet”. En del har beskrivit synen som blurrig. Någon person med aspergers har sagt att det ser ut som på film, när de visar en sekvens där någon tagit en drog och gått in på ett disco. Så snurrigt, så många olika färger, en del ljud upplevs högt och andra i slow motion. Men detta är omöjligt att veta hur det kan vara från person till person, och det bästa man kan göra som förälder är att försöka lära känna sitt eget barn och observera vad just det barnet reagerar starkare på. Vissa barn är inte så känsliga över huvud taget, andra är mycket känsliga för att ta på sig jeans men klarar av höga ljudnivåer och stora folksamlingar. Som sagt, det är olika. Det är väldigt vanligt att autister är rutinbundna och kräver scheman för hur dagen ska se ut och exakt vart man ska gå, och man kan verkligen förstå varför om man har någorlunda koll på hur deras värld kan se ut för dem eller hur det blir när de blir ”överladdade” med intryck. Allt är ett stort kaos, och det enda som skulle kunna hjälpa en i det kaos är att man har kontroll och att man vet sitt mål eller meningen med varje sak som sker.

Eftersom man inte vet hur pass känsliga barnen är, så är det bättre att ta det säkra före det osäkra och skapa en miljö som helt enkelt inte inbjuder till så mycket intryck över huvud taget. För alla människor, med eller utan funktionshinder, gäller antagligen att man lär sig bättre i en gynnande miljö. Jag antar att det inte är många människor som skulle kunna gå in på ett disco och sätta sig med jättesvåra matteböcker och försöka lära sig saker som man tidigare aldrig har tänkt på. Självklart är det likadant för autistiska barn och därför spelar deras lekrum en ofantligt stor roll i hela programmet.

Lekrummet, eller fokusrummet, eller rummet helt enkelt, är den plats i huset eller lägenheten där barnet kan finna ro för sin själ (funkar också såklart med hela hemmet om bara allt är anpassat på detta sätt). Där har barnet kontroll, där finns inga nej och inga måsten. Där finns inga ljud och konstiga ljus, inga människor som stör som inte är där för att hjälpa, det finns inga leksaker som inte är bra för samspel. Det finns inga tekniska prylar eller leksaker som går på batterier. Anledningen är att de enda rösterna som ska höras är barnets och lärarens/kompisens/förälderns/assistentens/kalla det vad du vill. Det ska inte finnas någon tv eller tavlor eller andra saker som kan slita uppmärksamheten från socialt samspel. Det kan låta som ett tråkigt rum men samtidigt är det barnets favoritplats – just eftersom barnet är kung där inne och får göra precis vad det vill, det finns allt som barnet behöver och tycker är kul, samtidigt som det är mycket sparsamt på intryck.

De professionella lekrummen på tex ATCA (Autism Treatment Center of America) är stora rum med klättermöbler, rutschkana och hyllor högt upp på väggarna (inga leksaker på golvet, barnet måste be om dem för att kunna nå dem). De har även en tvåvägsspegel så att någon kan stå utanför utan att synas, och titta in på vad som sker för att sedan ge feedback. Det är väldigt vanligt (och mycket nyttigt) att sätta upp en videokamera för att filma och sedan sitta och titta på filmen och prata om vad som hände och vad som kan göras bättre eller vad som var bra.

Vårt rum ser absolut inte ut som ”modellen”. Det var något som bekymrade mig och jag var helt enkelt tvungen att ta upp frågan när jag var på Start-Up utbildningen i USA. Läraren Bryn (Hogan, dotter till grundarna av Son-Rise och Raun Kaufmans syster) sa då att det inte finns några hinder för att köra ett Son-Rise program även om man inte har ett rum som ser ut som deras professionella. Vem har ett sådant liksom! Det är ju inte så lätt att fixa. Huvudsaken är, att det finns en plats där barnet kan ha kontroll, där det inte finns många intryck som stör och där det inte finns några ”nej”. (nej gör alltså barnen bortvända och de förlorar kontrollen, det är därför som det är bäst att från början vara i en miljö där man inte riskerar att säga nej) Hon gav exempel på personer i Afrika eller fattiga delar av Sydamerika, där det finns familjer som städat undan en liten plats i ett skjul eller i en trailer, för att kunna sitta och koncentrera sig på barnet. Man får försöka göra det bästa utav den situation som man har hemma för tillfället. Leksaker behövs inte över huvud taget egentligen, eftersom den bästa leksaken är tränaren själv.

Tanken är sedan att den mesta av tiden med barnet ska spenderas inne i lekrummet, beroende på hur långt barnet har kommit i utvecklingen. När barnet är moget för det så minskas tiden där inne och mer och mer kan spenderas utanför. Man tränar på allting inne i lekrummet, förutom språket och socialt samspel så är det mycket fokus på de sociala situationer och händelser som kan uppkomma ute i världen och livet, samt flexibilitet. Det är alltså inte så att barnet sitter inne i sitt rum hela tiden och sedan släpps ut till det okända utan att vara förberedd. Tvärtom så är målet att barnet senare ska vara helt förberett för att möta människor och vardagen. Skillnaden är att allt sker i en miljö där barnet redan känner sig tryggt, där det har kontrollen och där det är helt okej och accepterat att dra sig tillbaka när man vill det. Således kan det inne i rummet inte förekomma lika många av de stressiga ångestattacker som är vanliga om barnet istället befann sig ”ute i världen”. Flexibilitetsträning till exempel är extra känsligt eftersom just rutinbundenheten är ett sätt för personer med autism att få kontroll över kaoset. När man tränar flexibilitet så kan det därför verka som att man försöker förstöra denna kontroll som barnet har byggt upp. Därför är det extra viktigt att just flexibilitetsträningen sker på en trygg plats där barnet har kontrollen ändå. Då är det inte lika farligt när kontrollen ”tas ifrån dem” och barnet kan sakta men säkert vänja sig vid förändringar utan att de får ångest över det. Det är också mycket viktigt att detta sker med en person som barnet känner hundra procent tillit till. Om man ska mötas av något okänt och oförberett som man inte har kontroll över så blir det inte hälften så otäckt, eller kanske inte otäckt alls, om den person som sitter bredvid dig är densamme som älskar dig, accepterar dig och respekterar dig fullt ut.

Man ska ju också självklart se till barnets speciella behov och vad som det barnet just är känsligt för. Amir till exempel är otroligt flexibel och verkar inte vara speciellt känslig för mycket över huvud taget. Därför går det att träna med honom nästan var som helst, även om det självklart blir bäst resultat på en tyst plats då han verkar vara lite mer känslig för ljud än för folk och rörelse och visuella intryck. Något annat som togs upp på Start-Up angående intryck är att man inte ska ta med barnet ut till andra platser än hemmet eftersom varje sådan aktivitet kan innebära ett bakåtsteg i utvecklingen. Jag har varit skeptisk mot detta just eftersom Amir är väldigt flexibel, men kommit fram till att han faktiskt blir påverkad av denna sorts aktiviteter, men han visar det inte förrän i efterhand. Det som händer med honom är att han koncentrerar sig och kämpar så mycket för att få en helhet och begripa världen, och när han sedan kommer hem och slappnar av så kan minsta lilla snesteg resultera i stress och ångest, SPECIELLT om han inte har tillgång till en lugn miljö här hemma.

Ett tips för att gynna utvecklingen för barn eller vuxna med autism är därför att sanera deras miljöer. Se till så att det åtminstone finns en plats hemma (helst ett Son-Rise lekrum!) där barnet kan få vara ifred och kunna fokusera på det som ska fokuseras på, utan att något eller någon stör. För att barnet ska kunna lära sig något över huvud taget eller i övrigt må bra och vara mindre stressad så är det av allra högsta grad viktigt att se till att de får denna chans. Med tanke på svårigheter med perceptionen och oförmågan att kunna bearbeta alla intryck så skulle jag också helst vilja säga att man ska låta bli att ta med barnet ut på diverse upptåg och stökiga tillställningar. Men detta är något som varje förälder själv måste känna och besluta om, beroende på vad barnet klarar av (eftersom det såklart är olika).

De skillnader som syns på barnet så fort de fått denna miljö är nästan häpnadsväckande. Jag har sett och hört om det flera gånger. Egentligen är det inte så konstigt, för som sagt, vem kan ta med sig en avancerad mattebok in på ett disco och försöka lära sig något, till skillnad från när man får sitta i lugn och ro vid ett skrivbord?

Länk till Facebook-gruppen - varmt välkomna in!

http://www.facebook.com/home.php#!/home.php?sk=group_163993860323611

Soliga hälsningar

Anna

Ett stort grattis till IMMI som vann Intensivträningsboken på Copingsidan:

http://hantera.wordpress.com/2011/04/23/grattis-immi/

Maila mig din adress så kommer en bok hem i din brevlåda :-)

Soliga hälsningar

Anna

Jag har de senaste kvällarna läst in mig litet på Intensivträning för äldre barn. Bl.a hittade jag Urkraft mother warriors intressanta blogg:

http://blogg.passagen.se/urkraft/category/4+Beteendetr%C3%A4ning

Bl.a skriver hon att:

"

Aftonbladet skriver idag om beteendeterapi vid autism, och om de fantastiska resultat som uppnås med så kallad IBT (Intensiv beteendeterapi el. Lövåsmetoden).

En väninna till mig, tillika mamma som tränat IBT under längre tid än jag (vi har ju precis börjat men märker tydliga resultat direkt - även från min sida som förälder, jag lär mig att umgås med mitt barn på ett både förstående, pedagogiskt och lekfullt vis) kommenterar här artikeln:

"Jätteroligt att de skriver om det! Men de hade missat de senaste rönen:

Ålder eller IQ spelar inte så stor roll som man tidigare trott för framgång med metoden. Barn som börjat vid 7 års ålder har blivit helt normalfungerande.

Många barn får också en diagnos om utvecklingstörning trots att det är väldigt svårt att egentligen bedöma IQ hos barn med autism eftersom testen helt enkelt inte är utvecklade för dem. Enligt en färsk undersökning höjde 89 % av barnen som tränade på det här sättet sin IQ, och hälften av dem höjde den med mellan 15 och 50 steg!

Det här är viktiga detaljer eftersom det kan motivera föräldrar – och förhoppningsvis beslutsfattare – att låta även äldre barn få ta del av den här metoden."

Förhoppningsvis tar beslutsfattare fasta på dessa rön och låter även äldre barn få tillgång till IBT med handledning. Jag har personligen inte hunnit fördjupa mig i träningen än men har flera gånger haft den stilla undran över varför man satt åldersgräns på behandlingssättet.

En del är föräldrar är oroliga för att det skapas ett stelt umgänge med barnet och att det fostras in fyrkantiga mallar. Jag skulle vilja påstå att träningen, tillsammans med eget förhållningssätt, blir vad man gör den till. Det finns stort utrymme för fantasi, kreativitet och lekfullhet. Jag kan i alla fall redan efter kort tid känna att jag blivit en "bättre" förälder och att vi fått en mer givande umgängesform tillsammans"

Jag har varit inne på Lovaas hemsida men inte hittat så mycket skrivet om detta.

Länk: http://www.lovaas.com/blog/archives/13-A...with-Autism.html

Jag hittade dock ett underbart citat bland kommentarerna till artikeln ovan:

We do not recall the exact date or location of this now well-known quote, but we believe it was at a conference in the '90s. Dr. Lovaas said the following:

"If a child cannot learn in the way we teach, we must teach in a way the child can learn."

Tänk om någon lärare, någon skola kunde ta upp det som ett citat som gäller för deras undervisning! Då har vi kommit en liten bit på väg. Hur många barn och elever har fått höra att det måste vara deras fel, för inte kan det vara fel på mig som lärare när X barn lär sig och inte just den här eleven? Då kanske även lärare får ändra sitt förhållningssätt anpassa och lära om. Önskar att de såg och utvärderade metoden som en kompletterande pedagogisk form, som ett sätt att lära elever med svårigheter inom kanske inte bara autism utan med andra särskilda behov, att lära sig det skolan försöker att undervisa. Jag tror nämligen att metoden IBT inte bara fungerar bra på andra NPF-funktionshinder utan också på barn som är äldre än 5 år. Jonathan var 5,5 år när han började IBT och har utvecklats så enormt mycket och fortsätter att utvecklas (och fortsätter tränas både i skolan och hemma). Jag vill verkligen att alla barn ska ha möjligheten att utvecklas till sina bästa jag!

Kram på er alla

Anna