I går var vi uppe i lekrummet och Jonathan tog fram verktygslådan. Han har tagit fram den mycket nu på sistone. Jag ropade på maken som fick hjälpa mig att lyfta fram en båt som vi hade till vår store pojk. Båten har skruvar och man använder en liten skruvdragare, som går på batteri, för att skruva ur och i skruvarna. Jonathan hade riktig talang för detta - så händig. Han skruvade ner hela båten och skruvade i skruvarna igen säkert en 3-4 ggr. Jätteduktig, fokuserad och händig. Sista gången tog han bort skruvmejseln (stjärnskruv) för att pröva mutterdragaren - som också visade sig fungera bra. Har jag aldrig tänkt på.

Snickare kanske kan vara något att satsa på med andra ord - för vår nyupptäckte händige kille (som han definitivt inte ärvt av varken mamma eller pappar ;-)  )

Ha det

Anna

Igår fick jag till slut tag på ett bord till träningen. Förstår ni hur svårt det är att hitta ett ihopfällbart bord i februari? Framemot april kommer det säkert att vara jättelätt då det finns en uppsjö av trädgårdsbord etc.

Till slut, på ett ställe där de säljer begagnade kontorsmöbler, fick jag tag på ett, dock nytt, ihopfällbart bord, med lagom mått 120*50 cm. Stabilt, tungt och gediget - och svindyrt, men det får det vara värt. Det ska ju vara vår kompanjon i två år eller så... Sedan var det som en kompis till mig tröstade mig med - det går ju faktiskt att använda vid andra tillfällen - som kalas och bjudningar :-) Eller Tupperware-partyn tänkte jag i mitt stilla sinne.

I veckan har jag lunchat med min väninna som också haft en son som genomgått intensivträning och som nu blir av med sin diagnos - friskförklarad som hon säger. Jag berättade om inköpslistan och hon bara skakade på huvudet - nej, någon sådan hade inte dom. Jag frågade hur de lagt upp det. Deras resurs på dagis hade skött mycket av träningen - hon hade varit helt suverän sa hon. De hade varit tydliga från början att de försökte baka in det i alla vardagssituationer, men att träna vid bord trodde hon skulle vara omöjligt pga deras familjesituation. Oavsett så har det gått vägen och hennes son fungerar idag jättebra i skolan och allting. Det är så härligt med positiva historier och människor omkring en!

På kvällen igår kom goda vänner förbi med en docksäng som vi skulle ha enligt inköpslistan till träningen. Toppen! Jag är så glad över att det bara är att ringa sina vänner och man får hjälp - för det allra mesta. Jag försöker att hjälpa när jag kan också - inte lätt ibland när ingen hjälp står att få - men det är när man känner att man hjälper någon som man lyfts ett snäpp till i sitt innersta. Jag hoppas jag får möjlighet att hjälpa andra i samma situation där vi varit och är nu - det skulle ge hela den här resan mening. Även om det räcker långt med Jonathans utveckling och den lycklige, glade och gosiga kille han har förvandlats till. När man får hans pussar på kinden så smälter man. Han är bara sååå go.

Kram på er i snökaoset

Anna

Trots förkylningar så lyckades vi få till första mötena på intensivträningen, med en hel del manfall tyvärr... Jonathan fick vi iväg till torsdagens möte vilket var lekobservation och så jobbade de en del med honom. Han var SÅÅÅÅ duktig. En del av sakerna de gjorde med honom kände jag igen från hans tester hos psykologen hösten 2007. Gör så! och lägg lika! Det gick jättebra! Och när de signalerade sluta och paus så ville min duktige kille jobba mera. Han gick bara en lov runt bordet och gick runt för att se vad det fanns mer att jobba med.

Som förstärkning prövade de med chokladgodis. Det var inte Jonathans melodi. Spec.pedagogen vände sig till mig och frågade vad han gillade. Jag hade tagit med mig bokstavskex till fikat och gav henne burken med dem. DET gick hem. Jonathan var så glad när han fick ett kex och bra. Men bäst gillade han när vi klappade händerna när han var extra duktig. Hela han sken upp som en sol.

Sedan var det fika. Jonathan var med och dukade fram koppar och allt annat. Jag hade med mig fika till honom, men det var inte så intressant. Han tog specialpedagogen i handen och gick tillbaka in i rummet. Psykologen sprang iväg och hämtade litet svårare saker. Foton med personer som gjorde olika saker. Jonathan kunde beskriva en del av dem. Sedan märktes det att det blev för svårt och han tröttnade. Då avbröt de observationen.

Nästa dag hade vi heldag tillsammans med förskolepersonalen. Tyvärr låg Jonathans resurs i influensa. Och maken och storebror hade influensa också. Maken skulle ju egentligen vara med och Jonathan vara på dagis, men han var ju också dålig och fick vara hemma. En annan familj som också skulle träna och deras förskolepersonal var med.

Heldagen var suverän. Mycket teori om träningsmetoden, varvat med övningar två och två för att träna in metoden. På slutet av dagen gick de igenom individuellt med varje barns föräldrar och förskolepersonal. Jonathan hade flera bra saker och andra som var mindre bra givetvis. De tyckte att det var ett bra utgångsläge, och tyckte också att han var på gång med talet. Det har ju varit vårt stora träningsområde med kommunicerande samspel - och kommunikation och tal har verkligen gått framåt. De sa också att Jonathan säkert skulle göra bättre ifrån sig på psykologtesterna idag och det glädjer mitt hjärta. TACK till resurs, specialpedagog och alla andra runt Jonathan. Ett stort hjärta skickar jag till Dr. Jim i USA och Linda - Äppelklyftigs förlag och Kommunicerande Samspel. Underbar metod som fungerat så bra med Jonathan och hjälpt oss till bättre tal och språk...

Skriver mer sen

Snöiga hälsningar

Anna

Ett budskap från en vacker fil med vackra bilder och text som skickades till mig:

Var vänligare än nödvändigt mot alla du möter, som kämpar för någonting.

Här finns det saker jag gärna skulle lägga till men jag låter det stå så. Till de fina budskapen fanns det fina bilder på bebisar varav jag klistrar in en här.

Må väl och Carpe Diem

Anna

Så sitter man här i år igen - med näsan rinnande och febern upp över öronen. Är det influensa eller är det inte - det är frågan? Ärligt talat - man vill bara bli frisk. När hela familjen får det på löpande band så är det inte roligt. Jag var på ett möte i måndags efter att ha varit hemma med barnen på dagen. Kände mig Ok. När jag kom hem så blev jag sämre och sämre för varje timme... Ni vet - så där ynklig som mannen som gjorde reklam där han påpekar att vi kvinnor minsann pratar om att föda barn - vet inte hur det känns när en man är riktigt förkyld... Suck vilken reklam - men den satte sig. Dock vet jag inte vad de gjorde reklam för - vilket märke...

I dag blir bloggen, såsom mitt huvud, alldeles rörigt.

Vi fick flytta Jonathans intensivträningsstart tills på torsdag - jippi! Vi var oroliga över hur vi skulle göra - vi vill ju inte missa starten på detta. Nu är det bara att hålla i hatten och hoppas på att han är tillräckligt bra på torsdag - imorgon alltså...

Skriver mera en annan - mindre rörig dag.

Vill sist men inte minst flagga för World Autism Day den 2/4. Jag ska på autismföreningens föreläsning då och hoppas att andra också uppmärksammar den här dagen.

Till er alla från mig och familjen förkyld - hoppas ni alla mår bättre än vi just nu!

Kram

Anna 

I lördags var vi - Jonathan, hans storebror, jag och deras gudmor - på Disney on Ice! Vi var med en av de föreningar som Jonathan är med i - 130 st. av oss som hade en halv läktare för oss själva. Det var hellyckat! Vilket arrangemang och vilken show konståkarna bjöd på.

Det gick så bra med Jonathan att det var nästan helt otroligt! Han klarade inte väntan så bra - att vänta tills de kom för att visa oss var vi skulle sitta - men sedan gick det bra. Av gulliga gudmor fick han en Disneykartong full med popcorn. Jag köpte ett program - iofs väldigt fint med stora bilder i A3-format - men priset... 110 kronor för ett program?! Är de inte riktigt friska...?? Jag som tänkt köpa någon Musse-sak till min mussetokige autist, fick tänka om. Ska leta efter billigare ställen på nätet - för 260 kr ger jag inte för en mjuk Musse Pigg cirka 30 cm...

Showen var ju underbar, men igen tackar jag för de inköpta hörselkåporna för barn. REdan när konfrenciern började introducera showen satt Jonathan där med händerna för öronen... Efter ett tag med hörselkåporna så visade jag honom att han kunde ta ner händerna. Sedan var han med - klappade när han skulle och satt glad och nöjd mest hela tiden.

I pausen satt vi kvar - fullt utrustade med saft, fika och GameBoy-spel. Hur skulle man klara sig utan bärbara små spel och bärbar DVD?? Det är ju fantastiskt att ha med sig i alla vänt-situationer, som annars är såååå jobbiga för vår lille. Han lär sig mer och mer och klarar nu riktigt bra att stå i kö i en affär, men andra tillfällen har det gått illa och skrikandes, gråtandes och sparkandes fått bära ut den lille det var inte alla gånger lätt. Framför allt för att det inte slutar med att man kommer ut utan håller på, håller på och håller på - i en evighet känns det som då... Nu är det mycket bättre på den fronten.

Nästa utmaning? Ja, vi ska försöka oss på bio. Tydligen kunde man få pengarna tillbaka om det inte fungerade och man var tvungen att gå inom 20 eller 30 minuter, berättade goda vänner. De hade varit på bio med sin son, som också har autism, för första gången nu innan jul. Det gick jättebra! Måste testa...

Tills nästa gång

Anna

Vi har övat att ta turer så länge, min son med autism och jag. I ord, i lekar och i annat. I går gav det utdelning. Strax innan jul fick vi ett litet brädspel med ett abonnemang vi har till honom med sifferböcker. Det var enkelt - bara att gå efter siffror, och tärningen var en rundel man tryckte på så hoppade en blinkande lampa till en siffra på en bild av en tärning. Jonathan har tyckt om att trycka på den sen vi packade upp den och jag har visat att man ska ha varsin bricka och gå på spelbrädan.

I går spelade vi två gånger - hela spelet. Det var helt fantastiskt. Hur han satt där min son och sa -"mammas tur" och "Jonathans tur", plockade upp sin bricka och gick de stegen som tärningen sa. Hela spelets uppemot 90 steg spelade vi två gånger och han såg ut att älska det (framför allt att han vann bägge gångerna också - då kom det lilla förnöjda leendet igen...).

Senare på kvällen hoppade han upp i mitt knä och pussade mig på munnen och på kinden! Min mamma, sa han. DET är underbart!

Kram på er

Med regn på bar backe och den gröna gräsmattan lysande i ens ögon så kom då julafton. På sena kvällen innan så såg maken och jag några snöflingor som dalade ner, de var dock långt borta på morgonens julafton.

Den här julen blev annorlunda. Jonathan förstod när vi förklarade för honom att man bara fick öppna ett paket på morgonen, och det hade vi gömt. Han blev själaglad över GameBoy som han också fick en väska till - denna gick han med halva dagen sedan.

När vi såg på Kalle Anka klockan tre så satt Jonathan i mitt knä och myste - nära, nära. Kalle dök upp med den irriterande roliga hackspetten. Jonathan gapskrattade! Vi såg på varandra, förundrat - det hade han aldrig gjort förut på jularna. Skrattat högt - vilken underbar gåva!

I slutet av Kalle Anka så knackade det på fönstret. I lekhuset utanför så hade Tomten gömt en säck med julklappar. Jonathan stod och hoppade utanför lekhuset. Hans storebror bar stolt in den stora säcken. När julklapparna var öppnade - varsin stor julklapp till dem var - så vägrade Jonathan att öppna mer. Han hade fått det han trängtat efter så länge - DVD-kids-konsol med tre spel (en interaktiv konsol med olika blad som man spelar spel, ser film, lär sig olika saker som interagerar med DVD:n). Helt salig gick han omkring med konsolen. Pappa satte igång spelet och sedan bytte han dessa blad om och om igen.

Några andra julklappar var han dock inte så intresserad av att öppna. De sista fick storebror öppna åt honom. Senare på kvällen intresserade han sig för de andra sakerna han fått också.

Juldagen gick till att bygga Lego. Nästa år måste vi gå in för leksaker som sysselsätter de små och inte deras föräldrar ;-)

God Jul alla

Anna