I morse var det dags igen. Sonen somnade i bara blöjan och på morgonen stundade fasan - påklädning. Vanligtvis brukar han få sova i de kläder som han ska ha på sig på morgonen, för det blir de vanliga utbrotten annars. Men så var han helt brun efter en ute-eftermiddag på förskolans gård och sandlåda... ja, bada, måste man ju även mitt i veckan :-)

I morse så blev det som så många gånger förut, kläderna kastades omkring, och längst ned i lådan låg en stackars tröja som han kunde acceptera. De andra 25 låg huller om buller runt hela golvet och på byrån... suck... Sedan var det dags för byxor. Sista dagarna har han favoriserat jeans, vilket han aldrig gillat förut. Men så hände en olycka på dagis och hans extrabyxor var slut så de lånade ett par jeans från en annan kille. Han var helt överlycklig, tyckte att han var så fin och gick och strök över byxorna :-) Så nu är det jeans som gäller... Av de två paren vi har så ratade han det ena paret, och jag fick med litet möda på honom det andra, efter att ha visat att det  är det enda andra paret han har.

Så, lagom försenad kom vi till förskolan med andan i halsen, och givetvis försenad till jobbet. Pust...

Det är i alla fall en vacker dag i dag. Njut av den alla ni därute med "annorlunda" barn, och alla andra med!!

Soliga hälsningar från bloggande Anna

Vår son är svårbedömd. Inte tu tal om det!

Nu ringer psykologen igen och menar att de ska göra en observation på förskolan för att vara på den säkra sidan. Därefter ska de kalla oss föräldrar till möte för att ... få diagnosen fastställd eller...? Nåja, det sa hon inte, men jag förstod, eller hoppades på det. Jag hoppas att de blir klara med detta snart. Allt detta utredande är bara tidsslukande.

Vi har hållit på med utredningar från J var drygt 2 år. Vi trodde att han hade en hörselskada, han svarade ju inte när man ropade på honom - ja inte ens vände på huvudet... I efterhand har jag läst mig till att detta är klassiskt. Vi kom upp till en, ganska nyutexaminerad, logoped, som jag tror satte diagnosen direkt. Vi fick ett detaljerat intyg och förslag om remiss av henne och sedan var bollen i rullning. Så här, ungefär 2,5 år senare, så är vi fortfarande inte framme vid Diagnos alltså... Och innan vi har Diagnos så har vi ingen inträdesbiljett till habiliteringen heller, där vi kanske (alla är inte så nöjda med habiliteringen så därför kanske...) kunde få än mer hjälp till Jonathan.

Vad man gör under tiden?? Väntar, väntar... och nej, jag är ingen väntartyp. Jag har nog läst 30-40 böcker, otaliga internetsajter och artiklar på nätet. För mig/oss har det varit bildstöd - kommunicera via bilder, Kommunicerande samspel (läs mer på www.appelklyftig.com/samspel) och internetforum av diverse slag som varit min räddning. Det finns så många underbara människor (såväl internet-vänner som mänskliga vänner) därute, som skickat material, bistått med länkar, tips, stöd och hjälp, eller bara varit ett lyssnande öra eller databurk när man behövt det. I dag har vi en metod som fungerar för Jonathan, och pressen och stressen har släppt litet.

I dag sänder jag en solig tanke till alla ni som hjälpt oss längs vägen och som finns och orkar vara där för mig och oss.

Många varma kramar från bloggande Anna

Min första blogg... Välkommen om du läser detta :-)

I presentationen kan ni läsa litet om mig och min familj. Det är långt ifrån allt men en kort inledning.

Det som upptagar mycket av mina tankar och min vardag är vår minste sons utredningar. I dag har det varit en mycket bra dag. Alltid litet bisarr och svårförklarad för många som inte lever så. Som att lille sonen J kastar av sig alla kläder och springer omkring utan, att han fortfarande har blöja och vill ha något att dricka på natten, att vi tar på morgondagens kläder på kvällen; eftersom man vill minska utbrottsrisken på morgonen, att frukost på morgonen är en flaska mjölk och smörgåskex eller en riskaka (eller i värsta fall popcornen från gårdagskvällen...), att jag klipper hans naglar när han somnat och mycket mycket mera. I morse gick allt perfekt. J somnade i bara blöja och att klä på honom gick utan problem (om det inte är den tröja han bestämt sig för kan lika gärna hela byråns alla kläder ligga på golvet eller kastade runt sovrummet i raseri), frukost blev bara mjölk, och när jag sa att nu är det dags att åka till dagis så var han redan halvvägs ner i trappen innan jag hunnit avsluta meningen. Toppen!

 Ha en skön dag allihopa! Till lunch ska jag fira med sushi :-)

/Anna