I dag fick vi reda på att ännu en ställer sig på vår sida i vår kamp att få behålla Jonathans resurs. Specialpedagogen, knuten till den här delen av kommunen, var igår på besök på förskolan. De berättade om den här situationen och hon lovade att prata med skolchefen i saken. Heja, heja!!!

Vi har nu fått en tid för möte med skolchefen och rektorn. Håll alla tummar för att de ger oss ett acceptabelt svar. Jag själv vågar inte hoppas. Jag har varit med om den här turen förut, och även om vi har mycket starkare argument nu så tror jag tyvärr inte att det hjälper... Man förlorar hoppet att de ska värna om funktionshindrade barn, barn som har svårt för nya kontakter kan plötsligt byta resurs bara sådär... INGEN kunskap och kännedom om funktionshindret, ingen lagstiftning som värnar om de funktionshindrades rättigheter. LAS går före allt annat... Man blir arg och sedan hopplöst trött och orkeslös, när man ser att det är allt som räknas. Inte ett barns möjlighet till framtid och faktiskt mindre samhällsekonomisk kostnad, för att inte tala om personens egna livskvalitet. Nej, här ska sparas och flyttas om elevassistenter för fulla muggar.

Finns det något sätt att få funktionshinder upp på dagordningen? Att få en skolledning som tar beslut över många års sikt? Inte så länge vi har kommuner som har ett-års-budgetar och arbetar mycket kortsiktigt är mitt svar...

Håll tummarna och be att en förändring är möjlig

Anna