Igår fick jag till slut tag på ett bord till träningen. Förstår ni hur svårt det är att hitta ett ihopfällbart bord i februari? Framemot april kommer det säkert att vara jättelätt då det finns en uppsjö av trädgårdsbord etc.

Till slut, på ett ställe där de säljer begagnade kontorsmöbler, fick jag tag på ett, dock nytt, ihopfällbart bord, med lagom mått 120*50 cm. Stabilt, tungt och gediget - och svindyrt, men det får det vara värt. Det ska ju vara vår kompanjon i två år eller så... Sedan var det som en kompis till mig tröstade mig med - det går ju faktiskt att använda vid andra tillfällen - som kalas och bjudningar :-) Eller Tupperware-partyn tänkte jag i mitt stilla sinne.

I veckan har jag lunchat med min väninna som också haft en son som genomgått intensivträning och som nu blir av med sin diagnos - friskförklarad som hon säger. Jag berättade om inköpslistan och hon bara skakade på huvudet - nej, någon sådan hade inte dom. Jag frågade hur de lagt upp det. Deras resurs på dagis hade skött mycket av träningen - hon hade varit helt suverän sa hon. De hade varit tydliga från början att de försökte baka in det i alla vardagssituationer, men att träna vid bord trodde hon skulle vara omöjligt pga deras familjesituation. Oavsett så har det gått vägen och hennes son fungerar idag jättebra i skolan och allting. Det är så härligt med positiva historier och människor omkring en!

På kvällen igår kom goda vänner förbi med en docksäng som vi skulle ha enligt inköpslistan till träningen. Toppen! Jag är så glad över att det bara är att ringa sina vänner och man får hjälp - för det allra mesta. Jag försöker att hjälpa när jag kan också - inte lätt ibland när ingen hjälp står att få - men det är när man känner att man hjälper någon som man lyfts ett snäpp till i sitt innersta. Jag hoppas jag får möjlighet att hjälpa andra i samma situation där vi varit och är nu - det skulle ge hela den här resan mening. Även om det räcker långt med Jonathans utveckling och den lycklige, glade och gosiga kille han har förvandlats till. När man får hans pussar på kinden så smälter man. Han är bara sååå go.

Kram på er i snökaoset

Anna

Trots förkylningar så lyckades vi få till första mötena på intensivträningen, med en hel del manfall tyvärr... Jonathan fick vi iväg till torsdagens möte vilket var lekobservation och så jobbade de en del med honom. Han var SÅÅÅÅ duktig. En del av sakerna de gjorde med honom kände jag igen från hans tester hos psykologen hösten 2007. Gör så! och lägg lika! Det gick jättebra! Och när de signalerade sluta och paus så ville min duktige kille jobba mera. Han gick bara en lov runt bordet och gick runt för att se vad det fanns mer att jobba med.

Som förstärkning prövade de med chokladgodis. Det var inte Jonathans melodi. Spec.pedagogen vände sig till mig och frågade vad han gillade. Jag hade tagit med mig bokstavskex till fikat och gav henne burken med dem. DET gick hem. Jonathan var så glad när han fick ett kex och bra. Men bäst gillade han när vi klappade händerna när han var extra duktig. Hela han sken upp som en sol.

Sedan var det fika. Jonathan var med och dukade fram koppar och allt annat. Jag hade med mig fika till honom, men det var inte så intressant. Han tog specialpedagogen i handen och gick tillbaka in i rummet. Psykologen sprang iväg och hämtade litet svårare saker. Foton med personer som gjorde olika saker. Jonathan kunde beskriva en del av dem. Sedan märktes det att det blev för svårt och han tröttnade. Då avbröt de observationen.

Nästa dag hade vi heldag tillsammans med förskolepersonalen. Tyvärr låg Jonathans resurs i influensa. Och maken och storebror hade influensa också. Maken skulle ju egentligen vara med och Jonathan vara på dagis, men han var ju också dålig och fick vara hemma. En annan familj som också skulle träna och deras förskolepersonal var med.

Heldagen var suverän. Mycket teori om träningsmetoden, varvat med övningar två och två för att träna in metoden. På slutet av dagen gick de igenom individuellt med varje barns föräldrar och förskolepersonal. Jonathan hade flera bra saker och andra som var mindre bra givetvis. De tyckte att det var ett bra utgångsläge, och tyckte också att han var på gång med talet. Det har ju varit vårt stora träningsområde med kommunicerande samspel - och kommunikation och tal har verkligen gått framåt. De sa också att Jonathan säkert skulle göra bättre ifrån sig på psykologtesterna idag och det glädjer mitt hjärta. TACK till resurs, specialpedagog och alla andra runt Jonathan. Ett stort hjärta skickar jag till Dr. Jim i USA och Linda - Äppelklyftigs förlag och Kommunicerande Samspel. Underbar metod som fungerat så bra med Jonathan och hjälpt oss till bättre tal och språk...

Skriver mer sen

Snöiga hälsningar

Anna

Vi har övat att ta turer så länge, min son med autism och jag. I ord, i lekar och i annat. I går gav det utdelning. Strax innan jul fick vi ett litet brädspel med ett abonnemang vi har till honom med sifferböcker. Det var enkelt - bara att gå efter siffror, och tärningen var en rundel man tryckte på så hoppade en blinkande lampa till en siffra på en bild av en tärning. Jonathan har tyckt om att trycka på den sen vi packade upp den och jag har visat att man ska ha varsin bricka och gå på spelbrädan.

I går spelade vi två gånger - hela spelet. Det var helt fantastiskt. Hur han satt där min son och sa -"mammas tur" och "Jonathans tur", plockade upp sin bricka och gick de stegen som tärningen sa. Hela spelets uppemot 90 steg spelade vi två gånger och han såg ut att älska det (framför allt att han vann bägge gångerna också - då kom det lilla förnöjda leendet igen...).

Senare på kvällen hoppade han upp i mitt knä och pussade mig på munnen och på kinden! Min mamma, sa han. DET är underbart!

Kram på er

Med regn på bar backe och den gröna gräsmattan lysande i ens ögon så kom då julafton. På sena kvällen innan så såg maken och jag några snöflingor som dalade ner, de var dock långt borta på morgonens julafton.

Den här julen blev annorlunda. Jonathan förstod när vi förklarade för honom att man bara fick öppna ett paket på morgonen, och det hade vi gömt. Han blev själaglad över GameBoy som han också fick en väska till - denna gick han med halva dagen sedan.

När vi såg på Kalle Anka klockan tre så satt Jonathan i mitt knä och myste - nära, nära. Kalle dök upp med den irriterande roliga hackspetten. Jonathan gapskrattade! Vi såg på varandra, förundrat - det hade han aldrig gjort förut på jularna. Skrattat högt - vilken underbar gåva!

I slutet av Kalle Anka så knackade det på fönstret. I lekhuset utanför så hade Tomten gömt en säck med julklappar. Jonathan stod och hoppade utanför lekhuset. Hans storebror bar stolt in den stora säcken. När julklapparna var öppnade - varsin stor julklapp till dem var - så vägrade Jonathan att öppna mer. Han hade fått det han trängtat efter så länge - DVD-kids-konsol med tre spel (en interaktiv konsol med olika blad som man spelar spel, ser film, lär sig olika saker som interagerar med DVD:n). Helt salig gick han omkring med konsolen. Pappa satte igång spelet och sedan bytte han dessa blad om och om igen.

Några andra julklappar var han dock inte så intresserad av att öppna. De sista fick storebror öppna åt honom. Senare på kvällen intresserade han sig för de andra sakerna han fått också.

Juldagen gick till att bygga Lego. Nästa år måste vi gå in för leksaker som sysselsätter de små och inte deras föräldrar ;-)

God Jul alla

Anna

I går kväll hände något märkligt. Jonathan, som inte varit förtjust i böcker överhuvudtaget, ville läsa för oss. Så följde hans lilla finger raderna i boken och han pratade på sitt eget språk - Jonathanska. Rubriken till varje historia fick vi läsa men i övrigt skulle han läsa för oss. Satt på sängen med sin lilla huvjacka uppdragen och med huvan långt ner i pannan och mässade för oss. I boken om Bananer i pyjamas, där bananerna heter B1 och B2, så visade pappa honom där det stod B1 och B2. Därefter läste han B1 och B2 överallt där det stod i texten.

Det första han gjorde i morse var att plocka fram boken och så skulle han läsa för mig. Igen på samma sätt, och han KOM IHÅG B1 och B2 och läste det varje gång det förekom i texten. Mitt hjärta jublar! Dels för att han intresserar sig för böcker, för texten och kan utläsa saker ur texten.

Det är likadant som jag ser honom göra på datorn - han googlar. Skriver något obegripligt i sökrutan och så letar datorn upp sidor (ibland finns det ju inget på sökord som ser ut som "xdafewarsxzxcsze" av förklarliga skäl). Första gången var i slutet av sommaren, början av hösten när Jonathan googlade första gången. Eftersom han kan siffrorna så skrev han metodiskt ner alla siffror från 1 till 9. Upp kom en video i YouTube med hans favorit - Svampbob fyrkant - se länk. Döm om hans (och min...) förvåning och lycka. Han skrattade och klickade på videon. Sedan kom det upp fler i samma kategori på You Tube och han satt där och tittade på olika musikinslag med Svampbob som "huvudsångare" (saxat från de olika tecknade avsnitten).

Nu fick jag lära mig här i veckan att det finns en talsyntes inbyggd i Windowssystemet. Det måste jag bara testa med Jonathan - se om det fungerar. Om han kan skriva i Word och datorn läser upp det han skriver - vilket han älskar när jag gör även om det är "wfsdreasfa", så skrattar han gott - så kanske vi har ännu en utveckling på gång. Jag tänker då på Amanda Baggs som jag skrivit om tidigare i bloggen - med talsyntes och om det Jonathan säger är riktiga ord men han faktiskt inte kan uttala dem - så kanske vi kan få detta att bli riktigt bra. Ett av målen för mig är att lära honom bokstäver och läsa och talsyntes till datorn... Tänk om det han säger verkligen är riktiga ord i riktiga meningar - men han inte kan uttala dem. Som jag sagt så många gånger tidigare - önskar att jag haft en översättningsmaskin. Nu kanske vi kan göra det i datorn. Vilken möjlighet som kan öppna sig...

Soliga hälsningar från ett regnigt, ruskigt och grått uteväder

Anna

I går eftermiddag hade vi informationsmöte om IBT-träningen som vi ska börja i januari. Vi fick också se en film om hur träningen går till. Vi var fyra familjer där, utan barn, och fick möjlighet att ställa frågor och tycka och tänka. Psykologen var fantastiskt engagerad och man kände sig så peppad efteråt! Jag vill börja nu...

Så vi var ju tvungna att pröva några saker med Jonathan när vi kom hem. Kroppsdelar hade han full koll på - visst t.o.m var rumpan och ögonbrynen var ;-) Sedan ville han spela spel. Det har aldrig fungerat förut, antingen för att han inte kunnat följa några regler eller för att han inte kunnat vänta på sin tur. NU gick det! Han slog tärningen och gick med sin gubbe och så slog jag tärningen och gick med min gubbe! Det var fantastiskt.

Sedan var det dags att åka till storebrors luciatåg. De har lucia i år och då uppträder de kvällen före för föräldrarna. Det var sååå fint. Storebror var så fin som stalledräng i pappas stora skjorta, bälte, svarta byxor och raggsockar! En tjej i klassen sjöng solo så att man fällde en tår - så duktig! Jonathan var också duktig. Har lärt sig hur kameran fungerar och fotade allt från bänkgrannens arm till taket och huvudena framför. Några kort på storebror blev det tyvärr inte - batterierna hann ta slut. Tur att pappa tagit med filmkameran så att vi har allting på film!!!

Nu ska jag ut på lunchen och försöka hitta förstärkare till träningen - roliga spännande leksaker som Jonathan kan uppfatta som belöning. Om någon läser det här som är igång med träningen - vad har ni använt som förstärkare (förutom mat - där är J väldigt restriktiv så jag vet vad som fungerar och inte...)??? Några tips???

Snöigt härliga hälsningar (imorgon blir det pulkåkning tillsammans med alla andra barn i radhusområdet)

Anna

Det finns ett visst antal människor i ens liv som kommer in som änglar och hjälper en med allt man kan behöva. En sådan är vår sköterska på BVC. Hon har ställt upp för oss i vått och torrt utan att tveka det minsta - bara stötta. Det är så härligt.

Förra veckan hade vi möte med rektorn men även med köksan Malin. De hade matat in Jonathans uppgifter i ett näringsvärdesprogram. Det var en skrämmande läsning. Jonathan borde få i sig 75% av sin kost på förskolan och han får i sig 19%. Suck... jag visste att det skulle vara dåligt - men så här dåligt...?! Vad ska man göra när han vägrar att äta och dessutom äter bara viss mat?! Och spyr upp det om det har "fel konsistens"...?! Så köksan ville att vi skulle be BVC om en remiss till dietist för att få hjälp till förskolan och oss. Jag behövde bara ringa BVC-sköterskan så sa hon javisst - det är klart jag fixar det!

Visst är det underbart med såna änglar som kommer in i ens liv ;-)

Soliga hälsningar från de gråa dagarna härnere

Anna

I går eftermiddag var jag på en bra föreläsning med en bra (!!!) psykolog. Härstammade och uppfödd i Danmark men bott i Sverige många år:

 Bo Hejlskov Jørgensen föreläste om "Hur man man undvika och bemöta konflikter?"

Det var en jättebra föreläsning som jag varmt kan rekommendera. Hans viktigaste punkter var:

* Människor, som kan uppföra sig, gör det.

* En bra metod innebär att brukaren ökar sin självkontroll.

* En bra metod ökar tilliten till personalen (eller anhöriga...).

* Lugn, varje gång man har lust att ta ett steg framåt ska man ta två steg bakåt och sätta sig ned.

* Avled, glass är bättre än konflikter.

Det fanns fantastiskt mycket mer som han gav med personliga exempel under de tre timmarna, med bara 10 minuters rast för fruktstund. Otroligt och ett stort tack till ännu en inspirerande föreläsare om ett lika aktuellt ämne som Helene Tranquist. Det kändes för mig som om Helenes föreläsning (läs i novembers blogg här) var redskapet innan "explosionen" och för att förebygga och att Bo:s föreläsning var mer handfast - vad gör man i stunden. Tillsammans ger de en handfasta verktyg och handlingsplaner hur man kan bete sig vid krissituationer som det ofta blir med barn med olika NPF-svårigheter.

Nu tycker jag att vi kommit långt med att förebygga Jonathans utbrott och kan lättare undvika eller se signaler och vänta ut honom på ett annat sätt än tidigare. Hans härlige resurs på dagis har jobbat mycket med honom inom det området och nu klarar Jonathan av ett nej på ett helt annat sätt än tidigare. Antalet utbrott har minskat mycket. Men när det händer, och ibland vet man ju inte när och varför så är det bra att ha dessa strategier.

Trevlig andra advent till er som läser

Anna