Döm om min förvåning när jag slog upp tidningen i dag. Där står min

Jonathan med bildtexten:

"Jonathan visar stolt upp medaljen efter väl genomfört lopp."

Se bild ovan!

Han var med i Barnaloppet i går, och berättade när jag kom till dagis igår att han hade sprungit och visade sin medalj. Att han var med i tidningen visste jag inte något om! Och han som inte ens ville vara med på kort på dagis för två år sedan...

Jag är en stolt och glad mamma idag

Kram på er

Anna

I morse vaknade lillemannen med röda fina utslag över hela sig - vattkoppor! Som vi försökte få honom att få det när han var mindre utan att lyckas, och nu har de satt upp en lapp på dagis att det går vattkoppor. Och givetvis så får Jonathan det inte lätt med bara några koppor, utan redan första dagen så har han koppor överallt, t.o.m i ena ögat och örat och fullt under blöjan - precis där man inte bör ha dem...

Han har dock inte så mycket feber men har varit gnällig och gnytt inatt - måste vara när det startat. Jag kommer dock inte ihåg om han kliat sig något, inte vad jag kunde se. Jag trodde han hade ont någonstans, men han visar så sällan när han har ont så det är svårt att säga.

Så jag eller maken blir hemma några dagar. Typiskt - jag som skulle ha Tupperware-party här ikväll och så får jag ställa in det - igen! Toppenkul... inte direkt...

Från muttrig och halvslö

Anna

Jonathan har ju en tråkig historia med tänder och tandläkare. När han var närmare 2 år så slog han av sina bägge framtänder på dagis och vi fick en akuttid för att dra ut dem samma eftermiddag. När vi kom dit fick Jonathan lugnande medel (vilket jag vet idag att det inte fungerar på honom) och den dumme tandläkaren drog tänderna 5-10 sek efter att han satt bedövningen - dvs bedövningen hann aldrig verka. Jonathan vägrade öppna munnen och äta på tre veckor och sedan dess har det varit svårt att få honom att borsta tänderna överhuvudtaget, för att inte nämna gå till tandläkaren.

Vi har gått hos en underbar tandsköterska och gått dit ofta - 1000 gångernas gång som hon kallade det för, för att vänja honom vid tandläkare och tandborstning igen. I går var vi upp till sjukhusets tandvård. Dessvärre var det fullt i väntrummet och Jonathan vägrade att gå in så vi stod i tamburen i en 5-10 minuter. När alla gått var det OK att gå in ;-) Sedan gick det bra. Redan när de kom och hämtade honom i väntrummet så gapade han och sa Aaaaa! När vi kom in i rummet hos tandläkaren så frågade de om han kunde sätta sig i tandläkarstolen och döm om min förvåning när han gjorde det! Och de fick titta på alla tänder, borsta tänderna på honom och allting. Jag kunde inte tro mina ögon... Innan vi gick gjorde den gulliga tandsköterskan en tatuering på hans arm. Med armen stolt lyft med tröjan bortdragen så gick vi ut därifrån.

I slutet av sommaren ska Jonathan sövas för att de ska göra iordning tänderna på honom och plasta in hans 6-årständer.

Soliga hälsningar

Anna

I går var vi uppe i lekrummet och Jonathan tog fram verktygslådan. Han har tagit fram den mycket nu på sistone. Jag ropade på maken som fick hjälpa mig att lyfta fram en båt som vi hade till vår store pojk. Båten har skruvar och man använder en liten skruvdragare, som går på batteri, för att skruva ur och i skruvarna. Jonathan hade riktig talang för detta - så händig. Han skruvade ner hela båten och skruvade i skruvarna igen säkert en 3-4 ggr. Jätteduktig, fokuserad och händig. Sista gången tog han bort skruvmejseln (stjärnskruv) för att pröva mutterdragaren - som också visade sig fungera bra. Har jag aldrig tänkt på.

Snickare kanske kan vara något att satsa på med andra ord - för vår nyupptäckte händige kille (som han definitivt inte ärvt av varken mamma eller pappar ;-)  )

Ha det

Anna

Ett budskap från en vacker fil med vackra bilder och text som skickades till mig:

Var vänligare än nödvändigt mot alla du möter, som kämpar för någonting.

Här finns det saker jag gärna skulle lägga till men jag låter det stå så. Till de fina budskapen fanns det fina bilder på bebisar varav jag klistrar in en här.

Må väl och Carpe Diem

Anna

Så sitter man här i år igen - med näsan rinnande och febern upp över öronen. Är det influensa eller är det inte - det är frågan? Ärligt talat - man vill bara bli frisk. När hela familjen får det på löpande band så är det inte roligt. Jag var på ett möte i måndags efter att ha varit hemma med barnen på dagen. Kände mig Ok. När jag kom hem så blev jag sämre och sämre för varje timme... Ni vet - så där ynklig som mannen som gjorde reklam där han påpekar att vi kvinnor minsann pratar om att föda barn - vet inte hur det känns när en man är riktigt förkyld... Suck vilken reklam - men den satte sig. Dock vet jag inte vad de gjorde reklam för - vilket märke...

I dag blir bloggen, såsom mitt huvud, alldeles rörigt.

Vi fick flytta Jonathans intensivträningsstart tills på torsdag - jippi! Vi var oroliga över hur vi skulle göra - vi vill ju inte missa starten på detta. Nu är det bara att hålla i hatten och hoppas på att han är tillräckligt bra på torsdag - imorgon alltså...

Skriver mera en annan - mindre rörig dag.

Vill sist men inte minst flagga för World Autism Day den 2/4. Jag ska på autismföreningens föreläsning då och hoppas att andra också uppmärksammar den här dagen.

Till er alla från mig och familjen förkyld - hoppas ni alla mår bättre än vi just nu!

Kram

Anna 

I går kom en av storebrors kompisar hem till oss på eftermiddagen. Något märkligt hände - Jonathan tog honom i handen, drog med honom till fåtöljen där han satte sig och Jonathan satte sig bredvid. Han riktigt kröp upp bredvid honom, såsom han aldrig gör med någon annan än storebror och mamma och pappa. Sedan tog Jonathan hans arm och la den runt sin nacke. Jag och min man stod bara och gapade. Nog för att Jonathan gillat just denne av sin storebrors kompisar eftersom han alltid pratat med Jonathan och brytt sig om honom.

Sedan var de alla tre uppe och lekte i lekrummet och jag hörde hur Jonathan var med på flera av lekarna. Det är flera steg framåt för honom. Så underbart härligt!

I går kväll kom morbror på besök ett par dagar men det var mest till storebrors stora lycka! Han tycker väldigt mycket om sin morbror och kan prata om grabbiga saker med honom - som fotboll och innebandy och sånt. Han ville t.o.m att morbror skulle läsa läxan med honom ;-)

Hoppas på att det inte blir ännu en regnig dag...

Anna

och sa att han ville ha på sig det. Så jag satte på honom det. Sen sa jag - det är ju för stort för dig. Du har ett eget skärp, och så följde han med så visade jag honom det. Det var blått och svart med monstertruckar på. Det tyckte han om, det syntes. Så sa jag - men då måste du ha såna byxor som pappa där det är hällor i sidorna. Jag tog fram jeansen som han så gärna velat ha i våras och sedan ratat för mjuka byxor igen (hans favorit är fleecekläder som han kan ha jämt och även sova i ;-) ). Döm om min förvåning när han glatt lät mig ta på honom jeansen och knäppa knappen - de var litet små - en storlek för små över midjan. Sedan satte jag i skärpet. Stolt sprang han ut och skulle visa pappa.

När han sedan skulle gå och lägga sig skulle han sova i jeansen, men då sa jag ifrån och lade fram dem och sa att han får ha dem imorgon till dagis. Och i morse skulle han ha på sig jeansen igen. Stolt kom han till dagis med poliströja och jeans med skärp. Det var fantastiskt roligt att se honom så stolt och tycka att han var fin, han som inte brukar bry sig så mycket om vad man sätter på honom så länge det är mjukt, skönt och utan kliande lappar inuti kläderna.

Trevlig helg från klädvärlden

Anna